Vi lever i en tid då det är nödvändigt för företrädare för olika språk att samarbeta och vi lever också i en tid då detta är möjligt.

Detta samarbete är nödvändigt, eftersom språksituationen i världen idag är historiskt unik. Aldrig tidigare har ett enskilt språk uppnått engelskans ställning. Engelskan fungerar idag som ett globalt lingua franca och förstås av runt en fjärdedel av jordens befolkning. Engelskan når ut till alla hörn av världen.

Denna utveckling är inte ett resultat av några inneboende egenskaper hos engelskan, d.v.s. att språket skulle vara osedvanligt lätt att lära sig, att ljudsystemet skulle falla alla på läppen eller att engelskan skulle ha en osedvanlig förmåga att generera ett omfattande ordförråd.

Engelskans frammarsch måste förklaras med andra faktorer: framgångsrik brittisk kolonialism, som spred språket fr.o.m. 1600-talet, vilket sedan övertogs av gökungen USA, som intog en enastående maktställning efter andra världskriget. Etermedia utvecklades redan före första världskriget, men det avgörande genombrottet kom efter andra världskriget i form av filmindustrin, televisionen, datateknologin, satellit-tv och sist men inte minst internet. Datateknologin och internet har t.o.m. utgått från det angloamerikanska alfabetet.

Samtidigt öppnar internet och globaliseringen alla möjligheter för dem som vill värna om det egna språket eller försvara hotade språk. Det är hur enkelt som helst idag att sprida kännedom om olika språk på internet; det är hur enkelt som helst att lägga ut texter, ordlistor, ljudfiler, videoklipp och filmer på internet. Det är t.o.m. möjligt att använda andra skriftsystem än det latinska alfabetet.

Belysande är detta exempel: På 1930-talet beslöt den lilla folkgruppen yaaku i Kenya på ett möte att överge sitt eget språk till förmån för massajspråket. Men beslutet var inte oåterkalleligt. I början av tjugohundratalet anordnades ett nytt möte, där man beslöt att försöka återuppliva språket. Man kontaktade nederländska lingvister för att utröna om det fanns tillräckliga resurser för att återuppliva språket. Dessa nederländska lingvister besökte yaakuernas område 2005 och fann till sin förvåning att språket inte alls var utdött utan att åtminstone en handfull kunde tala det flytande. Yaakuerna kände alltså till att det förekom revitaliseringsprojekt runtom i världen och att det gick att anlita externt stöd.

Stora språk, om de släpps fria, tenderar att äta upp mindre språk. Det är givet att de mest utsatta språken är de skriftlösa språken, som bara används av ett fåtal talare. De har ofta inte ens en statsapparat eller en generös språklagstiftning i ryggen. När det gäller språk, som är närbesläktade med engelskan, d.v.s. de nordgermanska och de övriga västgermanska språken, är de också speciellt hotade just på grund av detta släktskap. Detta släktskap underlättar inlärning av engelskan men också inlåning av engelsk vokabulär, ofta helt i onödan.

Idag förlorar de nordgermanska och de övriga västgermanska språken domäner till engelskan; längst har utvecklingen gått i fråga om naturvetenskaplig forskning. Dessa domänförluster är inte oundvikliga; dessa går att hejda förutsatt att det finns motkrafter, som bedriver en medveten språkpolitik.

Varje språk har ett egenvärde. Om man försvarar de nordiska språken, tyskan och nederländskan och andra germanska varieteter, varvid de flesta är kompletta och samhällsbärande språk med lång skriftspråkstradition, betyder det faktiskt att man försvarar alla språk. Givet naturligtvis att företrädarna för dessa språk inte i sin tur sparkar nedåt, d.v.s. mot minoritets-  och invandrarspråk.

Språkförsvaret ser naturligtvis Verein Deutsche Sprache som en likasinnad förening som bedriver en medveten språkpolitik och finner det helt naturligt att VDS även organiserar tyska språkets vänner i Sverige.

Per-Åke Lindblom